irriterad över dålig uppkoppling som har fått mitt bloggande att stanna upp..

bitterheten har lagt sig nu över hela mig men har även blivit mer välputsad..

de syns inte lika mycket utanpå som det känns inuti..

det värsta är när man sviker sig själv.. man vet inte riktigt hur man ska hantera det.. alltså ta steget för att komma ifrån sitt egna svek.. så varför förlåter man andra människor lättare än sig själv? är det för vi är så extremt kritiska mot oss själva? eller är det för att vi är så att vi är så trygga på vårat hemma plan att ett svek slår så hårt just då?

just nu känns det som jag bara skulle vilja somna och vakna någon helt annan plats.. platsen jag blev förbjuden till tack vare mitt svek till mig själv.. det är faktiskt bara svart å vitt.. ingen skillnad denna dag från hela veckan förut att jag polerat mitt uttryck jag visar till omvärden.. dock vet vi alla att de inte går att polera en bajskorv.. men jag kastar den gärna på dom andra aporna i buren..

dock är det nog mer fågelbajs efter som det fräter.. är jag en burfågel eller är jag fri? känslan är delad.. delad som gränserna mellan gott och ont allt är i betraktarens ögon.. så människa sluta blunda..

mina ögon är nu smått fuktade och öppna.. jag kanske trotts allt gjorde en fel bedömning över vad jag trodde jag ville ha..  jag är ett flockdjur som har nära till skrattet och till gråten.. så kanske det var just känslan av att jag tappat min flock som jag blev att känna detta svek mot mig själv.. ju mer jag känner efter desto mer känns den tanken rätt..

Blicken vandrar runt i rummet jag sitter i... flickrummet.. taket har kvar den där äckliga döda mosade myggan.. jag ler stort.. platsen spelar ingen roll.. jag är hemma.. för jag känner mig förenad med mitt inre.. jag är uppfylld men redo för att fylla på med mer.. längs vägen lämnas alltid små spår.. ibland väljer vi plocka upp det vi tappat.. ibland väljer vi gå vidare utan att se tillbaka.. det kommer alltid skator som äter upp våra rester sliter dom i stycken svärljer med stor aptit..